Stora Sköndal

Stora Sköndal har en intressant och ­sällan uppmärksammad roll i svensk social- och kyrkohistoria. Den tar sin början vid förra sekelskiftet med utbildning av manliga diakoner, en grundsten till 1900-talets utbildning av socialarbetare, och med ett av landets första vårdhem för epileptiker. I välfärdsforskningen lyfts ofta det kvinnliga perspektivet fram – men Stora Sköndals omvårdande kultur, med rötter i 1800-talets europeiska diakonirörelse, hade länge exklusivt manliga förtecken.

Författarna ger de stora dragen i Stora Sköndals historia och lyfter även fram enskilda öden. Vilka var de första diakonerna och hur såg deras bakgrund ut? Den kristna diakonins betydelse för idén om samhällsförbättring genom sociala metoder uppmärksammas och boken visar också dess utmaningar när samhället förändras.

Det rika bildmaterialet ger en unik inblick i livet och verksamheten på Stora Sköndal. Fram växer berättelsen om människorna och visionerna, men också om byggnaderna och parken vid det natur­sköna Drevviken.

Svensk Kyrkotidning, recension av Fredrik Santell.

Nio till fem, recension av Leif Jacobsson.