En kvinna i regeringen

När Ulla Lindström 1954 blev statsråd med ansvar för familjefrågor, konsumentfrågor och u-landsbistånd väckte det stort uppseende att statsminister Tage Erlander valde en kvinna. Hon var 45 år, svensk FN-delegat, politiskt aktiv journalist och en ivrig förespråkare för kvinnans jämställdhet. Hon var statsråd utan portfölj, det vill säga utan eget departement, och hon skulle förbli regeringens enda kvinna i drygt tolv år.

Pressen kallade Ulla Lindström »sybehörsminister« och »folkhemsk riksmamma«, och snart utvecklades ett sätt att skriva om henne som en »uppkäftig« kvinna som talade för mycket, som gjorde fadäser och klampade i klaveret. Hon var och gjorde »fel«, både som kvinna och politiker. Beskrivningar som säger en del om tidens kvinnosyn.

Efter sin avgång 1966 publicerade Ulla Lindström sina politiska dagböcker. Hon skildrade initierat arbetet i regeringen och gav sin version av hur det var att som kvinna mätas med en annan måttstock än manliga politiker. Memoarerna publicerades i två band 1969 och 1970, och många blev förvånade över att författaren visade sig vara både begåvad och klok, och alls inte den »vimsiga höna« man läst om i pressen.

Som minister lade Ulla Lindström grunden till den svenska jämställdhetspolitiken, med tvåförsörjarfamilj och barnomsorg i samhällelig regi. När hon och det socialdemokratiska kvinnoförbundet på 1950-talet sade nej till svenskt atomvapen mötte de till en början hårt motstånd i partiet. I FN tog hon upp den känsliga frågan om barnbegränsning, samtidigt som hon på hemmaplan stred för ökad u-hjälp. När regeringen vägrade höja u-hjälpen avgick hon i protest 1966. Hon blev ordförande i Rädda Barnen, men återkom till politiken vid 1980 års folkomröstning om kärnkraft då hon stödde den linje som helt ville avskaffa kärnkraften.