Byggnadsvården berättar

Europeiska byggnadsvårdsåret arrangerades 1975. Det var en tid då kritiken mot det moderna samhällsmaskineriet och dess konkreta uttryck – rivningarna i stadskärnan – ökade. I denna bok uppmärksammar forskare, antikvarier och arkitekter idéströmningarna som ledde dit och utvecklingen under de följande femtio åren.

Ett rikt bildmaterial visar nedgångna hus och protesterande hyresgäster och ger prov på tidens pedagogiska kunskapsuppbyggnad i form av miljöprogram, karteringar och klassificeringar. Historien sträcker sig också bortom byggnaderna, till tätt sammanflätade frågor om kulturarv och identitet i innerstad såväl som förort, om gentrifiering, medborgarinflytande, byalag och de dramatiska husockupationerna.

Det nödvändiga hantverkskunnandet hos stenhuggare, dekorationsmålare och plåtslagare uppmärksammas, liksom de föränderliga synsätten i kulturmiljöfrågor. Här ges exempel på kreativa sätt att förvalta och vidareutveckla historiska byggnader: badhus, kaféinteriörer från 1950-talet, närmast anonyma industrimiljöer – men också på sentida rivningar, historieförfalskande renoveringar och spektakulära nybyggen i lagskyddade miljöer.

Det är byggnadsvården som berättar – om det arbete som gjordes och det som görs, om de hinder som finns och de konflikter som syns, i samhällsbygget som växer ur omsorgen om det redan byggda.